Gästbloggare Nilla Westin: Manus synat i sömmarna

Gästbloggare Nilla Westin

Manus synat i sömmarna

Att skriva handlar om att vara både kreativ och ha skrivteknisk kunskap. Det behöver vara spontant, men även strukturerat. Ofta är det ensamt, men ibland kan man ta hjälp av t ex lektör eller skrivcoach för att ha en partner som hjälper till att vässa manuset. Här gästbloggar Nilla Westin om sitt skrivsätt och om hur vårt samarbete bidrog till att berättelsens olika delar är placerade på rätt ställen och håller ihop i alla sömmar.

Min berättelse har tagit år på sig att utvecklas. Från början var det ett par noveller som jag sedan plockade karaktärer och vissa situationer ur. Att skriva noveller hade varit ett utmärkt sätt att testa karaktärsbeskrivningar och -psykologi. Det blev ett glapp på ett antal år efter dessa, men några av novellkaraktärerna envisades med att göra sig påminda. De liksom “knackade på dörren”, som för att säga mig att jag inte skulle glömma bort dem. Till slut var jag tvungen att sätta mig ner med dem och skriva deras historia. Då såg jag att jag hade början, och mer, till en roman. För att lägga till ytterligare lager, vävde jag in en thrillerintrig som gav berättelsen ett mörkare djup och en annan konfliktnivå. Min historia har därför olika trådar som går parallellt och emellanåt korsar eller överlappar varandra.

Rent skrivtekniskt jobbar jag ofta intuitivt och därmed icke-linjärt. Att hitta den psykologiska och/eller emotionella kärnan i en scen är något jag lägger mycket tid på. Idéer till scener och hur de gestaltas följer sällan berättelsens kronologiska ordning. Det hela kan tyckas spretigt och kaosartat. Det är det! Men det är också friare; kreativitet kräver sin tid av lekfullhet, en icke kontrollerad intuition. Under en viss tid, ska sägas. Emellanåt måste jag stanna upp och sortera, kassera, utveckla, redigera om, schyffla om, tänka om. Kanske hade jag gått helt vilse i processen om jag inte hade ett antal kurser i dramaturgi och skrivande. Men, också med bra på fötterna rent teoretiskt, sitter man till slut helt ensam med ett komplext, svällande lapptäcke av berättelsekomponenter. Och har en hel del att överblicka. Från stora, övergripande delar ned till detaljer och de mest subtila trådändar. Dessutom att täckets alla bitar ska vara väl hopfogade, sömmarna hålla – och sitta på rätt ställen.

Därför blev jag glad när jag hade turen att komma med i Gillys generösa erbjudande att lektörsläsa de första 3 000 orden utan ersättning. Det slutade med att Gilly läste hela mitt manus, alla drygt 69 000 orden.

Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig, vad Gilly skulle hitta. Det visade sig vara de där sömmarna, framförallt. De avgörande trådarna mellan scener, mellan händelser, mellan aktion och reaktion, mellan karaktärer och deras motivation och deras känsloyttringar.

Jag beskrev styrkan i att skriva icke-linjärt ovan. Genom att ifrågasätta motivation/reaktion hittade Gilly svagheten; att just själva sammanfogningen mellan aldrig så starka scener ändå kan upplevas svag. Om två scener skrivits separat och i efterhand flyttas ihop, riskerar de att förlora känslan av en direkt orsak-verkan. Inte i mitt huvud, jag känner ju karaktärernas motivation och känsloliv lika väl som mitt eget. Men ur läsarperspektiv uppstod frågetecken som till exempel: vad känner han här? Varför gör han inget där?

Det var fascinerande och lärorikt att få ta del av Gillys både noggranna och engagerade läsning. Många av hennes synpunkter har jag använt och hon har hjälpt mig se texten från en annan vinkel. Bland annat ledde det till att jag flyttade om scener just för att förstärka den aktion-reaktion Gilly pekat på och jag ser nu att berättelsens första halva och framförallt första vändpunkt har blivit starkare och mer övertygande.

Nilla Westin kan du följa på Instagram @myskerry eller på hennes blogg utanpunkt.blogspot.com: En berättarblogg; nedtecknade ögonblick och överflödiga funderingar, resekåserier, inspirerat läst, och en och annan bokrelaterad neuros.

Lämna ett svar