Skriv så att läsaren kan KÄNNA MED karaktären

Det finns en teknik för hur författare kan beskriva händelser och reaktioner så att läsaren på ett naturligt sätt upplever världen ur karaktärernas perspektiv och på så vis känner med karaktären. Denna teknik kan vara hjälpsam om du vill bli bättre på att hålla berättelsen i nuet snarare än återberätta, samt om du vill få ett extra verktyg för gestaltning och för att driva intrigen framåt.

Upplever du ibland att …

… det är svårt att skriva i berättelsen nutid? Det är enklare att berätta om vad som just har hänt, och hur din person kände då, än att låta läsaren vara med när det faktiskt händer? Till exempel att en person går ut ur ett rum och är arg, och tänker tillbaka på vad som precis har sagts – istället för att låta läsaren vara med i rummet och uppleva vad som sker och varför detta gör personen så arg.

… det är svårt att gestalta? Du använder gärna ord som ”tänkte hon” och ”gjorde han”? Till exempel att hon blev nervös istället för att beskriva hur detta yttrar sig (t ex pulsen ökar eller hon försöker diskret torka bort handsvetten på byxorna).

… det är svårt att maxa de viktigaste scenerna? Kanske har du en actionfylld scen där det känns svårt att också inkludera hur din karaktär tänker och känner? Eller så har du ett långsamt drama som inte enbart kan handla om tankar?

… det är svårt att få till en bra intrig, med tydliga dilemman och där läsaren förstår – ja, gärna känner – med din karaktär i de svåra val hen möter?

Då tror jag att du kan vara hjälpt av att tänka på MRU, dvs orsak/verkan-enheter (motivation-reaction units).

Yttre motivation leder till karaktärens reaktion

Det finns en generell struktur för hur författare kan beskriva känslor så att läsaren kan följa med och på så vis känna med karaktären. Det handlar om att först skriva vad som händer, objektivt och externt, och därefter skriva hur personen reagerar på detta, internt och subjektivt.

Motivation - objektivt och externt

Någon externt händer som påverkar din karaktär och får denne att reagera. Det är något objektivt i den meningen att vem som helst kan uppleva det på samma sätt (reaktion och tolkningen kommer senare). Det kan vara något din karaktär upplever med sina sinnen, t ex ljudet av en motorcykel som kör förbi, en blixt som träffar ett träd, doften av syrén eller någon som säger något.

Motivation handlar om den externa katalysator som får din karaktär att reagera på något sätt.

Det som sker ska beskrivas neutralt och objektivt. Vi skymtar inte någon tolkning alls i det här läget.

Reaktion - internt och subjektivt

Reaktion sker som ett svar till den motiverande faktorn, något som karaktären gör som svar på något annat. Det kan handla om att hoppa undan, ringa brandkåren, minnas en barndoms syrénberså eller svara på tilltal.

Det handlar nu helt och hållet om din perspektivpersons upplevelse av vad som nyss har hänt. Det ger dina läsare chansen att uppleva det din karaktär upplever, medan det sker.

Avgörande för att det ska fungera är att motivationen kommer innan reaktionen. Det är svårare än man tror. Har du t ex skrivit ungefär såhär:

Hon hoppade till av rädsla när bildörren slog igen bakom henne.

Varför blir den meningskonstruktionen fel? Jo, för en mikrosekund undrar läsaren varför hon hoppade till. Sedan ”jaha, för att hon blev rädd. Men varför blev hon rädd?”. Slutligen kommer svaret, för att bildörren slog igen. Det innebär alltså att läsaren i princip behöver läsa meningen två gånger för att hänga med. För att inte läsaren ska behöva ägna fokus åt annat än själva berättelsen behöver hon få informationen i en logisk tidsordning, dvs bildörren slog igen bakom henne (motivation) och sedan Rädslan fick henne att hoppa till (2 reaktioner). Observera att i det här fallet kanske ordet rädsla inte ens behöver nämnas, det framgår sannolikt av sammanhanget ändå.

Poängen är: när ordningen blir logisk kan läsaren vara fullt närvarande i upplevelsen, uppslukad av din berättelse!

Utmaningen med reaktionsdelen är att vi ofta reagerar på flera sätt baserat på en och samma motivation. I exemplet ovan var det två reaktioner, en spontan känsla och ett omedvetet agerande. Det är för läsarens skull viktigt att även skriva reaktionerna i en logisk ordning.

Reaktionen följer ett logiskt mönster

Om vi fokuserar på reaktionsdelen så kan den bestå av flera olika sorters svar på det som har skett (motivation). Alla delar behöver inte vara med varje gång, men de som finns med behöver komma i nedanstående ordning för att upplevas logisk hos läsaren:

  1. först infinner sig en spontan känsla eller tanke, något karaktären upplever utan att tänka efter (t ex rädsla, ett minne eller initial inre monolog)
  2. därefter ett reflexmässigt agerande som resultat av denna känsla, som kan vara en rörelse (t ex springa eller skaka på huvudet) eller fysisk reaktion (t ex svettning, rodnad, ögon som vidgar sig). Även detta sker spontant och utan medveten tanke.
  3. Först därefter börjar karaktären agera medvetet, t ex att titta sig omkring eller försöka blinka bort tårar.
  4. Allra sist kommer tal

Denna logik följer kroppens naturliga reaktion. I verkliga livet sker alla reaktioner så fort att vi inte reflekterar över vilken ordning allt sker. Det kan upplevas som att vi skriker och hoppar undan ett fallande träd i samma stund som vi ser det. Men i skrift behöver reaktionerna ske i den ordning de sker i kroppen, för att läsaren ska uppleva känslorna tillsammans med karaktären.

Använd MRU som verktyg för gestaltning och bygga intrigen

En reaktion innefattar ofta tankar, t ex resonemang kring dilemma och val. Då kan MRU-tekniken hjälpa oss författare att stegvis visa hur händelserna utvecklas och avlöser varandra. Det blir tydligt hur karaktären väljer att agera och varför. Det blir även tydligt hur detta i sin tur påverkar omgivningen som reagerar tillbaka, eller hur andra externa faktorer påverkar det beslut (stort som litet) som karaktären nyss fattat. På så vis hjälper MRU oss att ta små, små steg i händelseutvecklingen, dvs bygga intrigen.

Styrkan i detta är att en pytteliten händelse avlöser nästa och driver berättelsen framåt. Från inledning till slut.

Denna orsak/verkan-struktur hjälper läsaren att hänga med i det som sker, och kan följa med i karaktärens ”nutid” istället för att läsa om reflektioner efter en händelse. En annan positiv effekt är att det i dialog blir lättare att följa vem som säger vad, utan anföring. DET är bra!

Tips! Eftersom denna teknik innebär att man som författare fokuserar på vad som händer, snarare än att berätta om det som händer, är det en bra teknik för att få till mer gestaltning, dvs ”show, don’t tell”.

Begreppet MRU myntades av Dwight V. Swain i boken Techniques of the Selling Writer och används brett idag. ISBN: 978-0806111919.

Lämna ett svar